Det är inte ofta jag får med Lillan på kort. Hon vill inte gärna vara med, sen kan hon aldrig vara stilla heller. Den här gången fick jag dock några kort på henne, även om hon är lite för blyg för att kolla in i kameran. 

En ny tavla till köket, även den från Ullared :) 

Var inne på Myrornas en sväng förut, och hittade en ihoptejpad bunt med massa olika plastblommor, allt för 20 kr! Har letat efter några små, fina blommor att ha i den här vasen ända sedan mamma köpte den: 

Sådär ja, nu har jag ändrat lite här i bloggen. Bytt namn och så vidare. Tänkte att det kanske skulle passa lite bättre. 
Här får ni en bild på världens vackraste katt som dessutom råkar vara min ♥: 

Var ju på mötet i förrgår med verksamhetschefen (inte enhetschefen visade det sig) och hon som var chef över alla läkarna på närpsykiatrin. Det började ganska dåligt, jag såg genast en ny Lennart (min läkare) i verksamhetschefen. Han var väldigt defensiv och hänvisade hela tiden till min journal, att där framgick en vårdplan tydligt och bla bla bla. Jag fick gång på gång säga att den där journalen var som tagen ut fantasin. 
Tillsist efter många om och men slutade han vara så krigslysten och började istället lyssna, han verkade t.o.m ganska illa berörd. Vi enades tillslut om att jag har försummats otroligt mycket av psykiatrin, och jag ska nu få en lång sjukskrivning, som jag behöver. Jag ska dessutom få ha ett eget möte med min läkare och psykolog samtidigt, och försöka rensa luften lite med min läkare. Verksamhetschefen sa att han skämdes, att det jag berättade var inte en verksamhet han stod för, han bad om ursäkt flera gånger och lovade att de ska ta hand om mig på bästa sätt tills min kötid till DBT:n är över. Det låter ju verkligen lovande, tycker jag. Jag ska dessutom få en ny kontaktperson, eftersom min förra helt plötsligt slutade höra av sig till mig i oktober förra året. På det här mötet fick jag reda på att min kontaktperson hade slutat jobba i oktober, och att jag aldrig blev vidarebefodrad. Försummad och bortglömt helt enkelt. Bedrövligt. 

Men nu vakar patientnämnden över dem tills de har uppfyllt det de har lovat mig, och det känns förjävla bra! Jag ska äntligen få hjälp! Visserligen vågar jag ännu inte hoppas alltför mycket innan jag ser bevis, men det här är ändå mer än jag har fått det senaste året, ända sen jag flyttade till Örebro. Det känns som att ett berg har lyfts från mina axlar, och jag kan äntligen andas lite igen. 

Rickard har dessutom varit i kontakt med AF och soc, och han ska få gå ner till 50%, vilket kommer göra det hela så otroligt mycket lättare för oss båda. Jag behöver inte oroa mig för att jag ska lämnas ensam för länge och Rickard behöver inte känna sig orolig för mig varenda minut han är hemifrån. Korta tider i ensamhet klarar jag av, jag tycker t.o.m det är skönt! Men blir det för länge kommer ångesten och tar över och jag riskerar att skada mig själv eller göra något annat dumt. 
Jag har dessutom rätt till aktivitetsersättning från FK, fick jag reda på under vårt möte med dem på morgonen i förrgår, och ett läkarintyg på det ska jag få när jag har mötet med min läkare och psykolog. Dessutom sa chefen över läkarna på psyk att DBT:n kommer att räknas som aktivitet när den börjar, vilket är jättebra! 

Det känns så svårt att förstå, att så otroligt många saker har löst sig de senaste dagarna. Jag känner mig nästan hoppfull igen. Jag ska få hjälp att ta mig igenom de här 1½ åren som kön för DBT:n är på! Rickard ska få mindre press på sig själv, mindre ansvar. Vi kommer antagligen inte att behöva sitta och vända på varenda jäkla enkrona i slutet av varje månad. Om Rickard dessutom får ett halvtidsjobb så småningom så kommer vi klara oss utan soc, vilket vore obeskrivligt skönt. Då kan vi kanske börja spara lite pengar. 

Kort sagt: det känns förjäkla bra just nu faktiskt.

Ska snart iväg på dagens första möte; försäkringskassan. Yey. Efter det ska vi vidare till psyk för att ha möte med enhetschefen där, tillsammans med patientnämnden. Det ska bli spännande. Jag både hoppas och inte hoppas att min hemska läkare ska vara med. Jag hoppas för att jag ska få en chans att säga allting i ansiktet på honom, och jag hoppas inte för att han är så hemsk att jag vet inte om jag vill se honom ens. 
Det spörs. 
Nervös är jag i alla fall. Bläää.

Ursäkta tystnaden här! Jag har nämligen spelat som en tok på sistone. Har hittat en trevlig (!) amerikan att spela med. Och nu blir det nördprat: jag är äntligen klar med Moria, klar med Lothlorien och snart klar med Mirkwood. Jag är lvl 66. Jag har spelets snabbaste häst. Jag ska snart till Isengard. Woho!